Inatt, runt 3 skulle jag försöka sova. Jag var supertrött men det gick verkligen inte för så fort jag blundade så såg jag en gammal tant (tänk er en riktig skräckfilms-tant) som stod och flinade sådär hånfullt åt mig. Varenda gång. Så jag försökte med all kraft jag hade att hålla ögonen öppna ett tag men det gick sådär. Jag blev så rädd att jag började gråta och som tur var så var min pojkvän med mig i sängen. Jag grät för att det där hånfulla smilet var obehagligt och för att det kändes äkta och jag visste inte vad som var verkligt eller inte. Jag lyckades iallafall somna runt 3 och jag gick upp 08.30

Jag försökte hitta en bra bild att visa men den här var nog den närmsta jag kunde komma. Det är dock ingen gammal tant och det är en anime men det visar ändå tydligt hur jag menar med smilet. Obehagligt, right?

Anyway. Idag gick vi och röstade. Jag med min autism fattade inte riktigt hur man gjorde och jag frågade nog samma sak 5 gånger men det är bara för att jag inte vill göra fel, haha. Ifall någon undrar så är jag en stolt sossejävel. Är medlem också. För allas likas värde.   

Igår var jag och min familj på min morfars begravning. Efteråt följde jag med min mamma hem och jag stannar tills imoron. Det var en fin men jobbig begravning. Har haft det mysigt hos mamma men nu saknar jag min pojkvän och kissen.

Sorry för dåliga bilder men kameran på min telefon har en massa svarta prickar i sig, tyvärr!
Har lekt lite med Sushi den här morgonen, i slutet sprang hon mest runt och jag fick inte tag på henne men nu ligger hon och vilar.

Sushi har förresten ett eget Instagram-konto, kika gärna in och följ henne.

Varför är det så viktigt med kärlek för mig?
Ja, varför inte? Det är så himla lätt att hata och jag brukar säga att det borde vara minst lika lätt att sprida kärlek.
Jag försöker alltid sprida positivitet på alla kommentarsfält som finns överallt. Det har nästan blivit mitt kall i livet att göra, men det innebär också att man får mycket hat tillbaka - av någon konstig anledning. Så fort man försöker hjälpa någon när någon annan beter sig illa mot den så attackerar den mig för att den personen inte förstår vad jag menar.

Jag förstår ärligt inte hur människor kan börja en dag med att säga till någon annan hur "jävla ful du är" eller liknande. Mår du verkligen så dåligt själv att du måste trycka ner andra för att må bättre? Hur svårt ska det vara att bygga upp varandra? Vet folk ärligt inte hur man gör? Eller går det mot normen att vara snäll? Det har nästan blivit ett skällsord.
Jag är troende och det ligger i hela min natur att försöka vara snäll mot andra, och tro mig, det kan vara riktigt svårt ibland när det handlar om människor som man inte kommer överens med. Det är bra att öva på det, att vara snäll alltså.

Livet har prövat mig väldigt mycket, jag är 27 år men jag har varit med om nästan allting känns det som. Det har gjort mig mer empatisk och jag tror att det finns en mening med det, med allting som händer. Som det står i Bibeln, "Gud prövar en inte utöver ens egen förmåga".

Det är lätt att vara snäll under alla hjärtans dag, mors dag eller runt jul men jag tycker ärligt att man ska vara snäll året runt. Jag brukar säga "kindness will take you far" och jag tycker att det stämmer. Du kommer inte långt med en slags instängdhet. Visst behöver man inte öppna upp sig för alla människor men det är inte det det handlar om. Det handlar helt enkelt om att försöka vara sitt bästa jag och försöka bli en bra människa för varje dag som går.

Så, jag vet inte, inlägget blev kanske lite all over the place men budskapet står kvar: Sprid mer kärlek!

(Heck, det är ju hela grejen med min blogg!)
Det är så mycket mer jag vill skriva inom det här ämnet. Vad mer borde jag ta upp?


                                                  

 Klicka på bilden för att få den större